Parma

Lucarellis avskedstal: ”Tack för allt!”

Alessandro Lucarelli klarade av att ta Parma tillbaka till Serie A och tackar nu för sig efter att ha klarat av sitt stora mål med Parma.

Parmas Alessandro Lucarelli lägger skorna på hyllan och passade på under avskedsmiddagen att hålla ett långt tacktal. Lucarelli har fått uppleva nästintill allt som går med Parma och lyckades med sitt mål att ta Parma tillbaka till Serie A från Serie D med tre raka uppflyttningar. Totalt blev det 349 ligamatcher för Parma och tröjnumret nummer 6 har redan pensionerats av klubben. Lucarelli har verkligen slutat med flaggan på topp och hela tacktalet från den 40-årige mittbacksprofilen kan läsas här nedanför.

Det är tufft allihop. Innan jag berättar allt för er, låt mig tacka er. Tack till alla lagkamrater under dessa tre år, det har varit underbart att se er här på Tardini. Vi satte alla ”Crociatan” före allt annat. Tillsammans med er förverkligade vi en dröm. Tack till klubben som stöttade oss och som fick oss att känna oss som i Serie A, fast vi var i Serie D. Tack till er supportrar, som alltid har hållit Serie A-klass. Tack till tränaren, till staben och till alla anställda, men också tack till min fru och mina barn. Under alla dessa år har de alltid stått vid min sida, framför allt när jag inte har spelat. Många gånger har ni fans sagt till mig att ni vill resa en staty över mig, men statyn bör resas över dem. För er blev jag en vän, en symbol av återfödelse, en kapten. Anledningen var väldigt enkel: vi blev ett i vårt lidande. Ni har lärt känna mig och uppskattat mig som en människa, istället för som fotbollsspelare. Vi har genomlevt många svåra stunder, men vi har alltid rest oss. Att resa sig tillhör vårt DNA. Under playoffet förra året bröt jag revbenen, men inget kunde stoppa mig. I år gick min menisk av, men efter två veckor var jag tillbaka igen och kämpade ihop med mina lagkamrater. Vi har alltid kommit tillbaka som vinnare, tack vare vår styrka, tack vare gruppen, tack vare er. Vi kommer aldrig glömma glädjevrålet från den fredagkvällen. Vi var ett: Ni och Vi, Vi och Ni. Det existerar verkligen ingen bättre bild.

Jag försöker hålla tillbaka mina tårar för att berätta en sak för er. Jag har funderat över min framtid under en lång tid. Nu när vi är tillbaka i Serie A, mitt och vårt mål är uppnått. Det är en division som jag känner till väl och jag har spelat på otroliga arenor där det har skapats historia. Men jag skrev historia med er, jag behöver inte spela mer. Jag gillar inget halvdant: Det är antingen allt eller inte. Jag höll mitt löfte till er, inget kan tillfredsställa mig mer än denna erövring. Inombords är jag inte längre säker på att jag kan ge 100 procent. Jag är ärlig: jag är rädd för att inte kunna upprätthålla den standard som jag har gjort under dessa år. Spring mot mig denna gång, stå vid min sida, krama mig och ackompanjera mig i detta nya liv (Lucarelli i tårar, publiken applåderar). Jag tror att det är rätt att bilden från La Spezia bör bli den sista bilden av mig som fotbollsspelare. Det finns ingen stund som kan göra mig mer stolt. Med all säkerhet kommer jag inte lämna denna klubb. Jag kommer att fortsätta vara en del av Parma. Vi får se senare på vilket sätt. Tro mig, jag säger det med ett skrikande hjärta: Jag är stolt över att ha varit en del av er historia, över att ha burit denna vackra tröja och att ha fått vara en av er. Tack!

Texten har översatts från ParmaLive.com av Cihan Dalaba.

Carl Mårtensson
carl@solocalcio.se

Relaterade artiklar