Cagliari

Albin Ekdal och kaffet

På hörnet av Piazza Orologio ligger en liten bar.

Ett litet hål i väggen där man trängs på morgonen och efter jobbet med sin caffé. Det finns tusentals likadana barer i den här staden. En disk med bakverk, en kaffemaskin och några bord. Lukten av malda bönor och blankt stengolv.

I just denna baren på Piazza Orologio dricker jag ofta en caffé. Men först idag såg jag mig omkring inne i baren. Väggarna var fulla av bilder på barägaren och hans familj i olika havsmotiv, på stranden, i båten, på en bild höll någon upp en nyfångad fisk framför kameran. Bländvita tandrader blixtrade mot kameraögat.
Mitt på ena väggen hänger det en bild av påven. Ovanför den bilden hänger det en bild av en fotbollsspelare i landslagströja. Bilden är signerad och tagen någon gång på sjuttiotalet och har de där tidstypiska färgerna färgkort hade på den tiden och som vi idag kan använda när vi använder bild-filter i våra sociala media-appar.
När jag såg bilden på spelaren blev allt logiskt. Alla de här bilderna av folk på sjön var helt plötsligt inte alls malplacerade.
– Är det Gigi Riva? frågade jag den gamle mannen som ägde baren och som lufsade omkring bakom baren i ett stort förkläde.
Han stannade upp och såg på mig.
– Det där? Hur känner du till Gigi Riva?
– Nja, man brukar säga att han gav Sardinien både en titel och elektricitet när han vann ligan med Cagliari, sa jag.
Gubben sprack upp i ett leende och mumlade någonting om att kanske var det så.
– Jag är från Cagliari, åker dit ofta men numera bor jag här i Rom.
Jag fortsatte.
– Jag har intervjuat en av spelarna där en gång. Eran mittfältare, Albin Ekdal.
Han såg på mig som han inte förstod. Sedan gick det upp ett ljus,
-Äckdaal?
– Si.
– E un grande giocatore adesso, sa gubben vördnadsfullt ( han är en stor spelare nu typ).
Jag nickade bekräftande, för gubben hade helt rätt. Han såg på mig.
– Är du svensk?

750497-21092666-1600-900

Jag nickade.
– Han verkar vara en synnerligen trevlig och ärlig man Äckdaal. Lugn och klok, inte sant?

Jag har bara träffat Albin Ekdal en gång och på den tiden spelade han i Siena men såvida inte unge herr Ekdal genomgått en total personlighetsförändring, nickade jag bekräftande.
– Enligt mig är han framtiden för svenska landslaget, sa jag.
Gubben städade undan några tomma caffékoppar och nickade allvarsamt.
– Ja, det är nog så. Ni kanske måste börja se en framtid utan Ibrahimovic.
– Kanske det, sa jag och drack mitt kaffe och såg att det var dags att gå.
– Tack för kaffet och hejdå, sa jag.
– Tack själv och ha en bra helg, sa gubben och viftade med en köttig näve i luften.
Och jag gick ut och kände mig märkligt lätt under fötterna.

Redaktionen
redaktor@solocalcio.se