Roma

”Vi skulle inte vara där. Men vi är där.”

Champions League-avancemanget för drygt ett år sedan satt långt inne när Diego Perotti kunde sänka sitt gamla lag, Genoa, i en match där efterspelet mest skulle handla om Francesco Totti. Roma tog en livsviktig trepoängare vilket säkrade avancemang utan kval men i ärlighetens namn brydde jag mig inte jättemycket, där och då. Det skulle ju ändå bli som vanligt, fast utan Francesco Totti.

När grupperna hade lottats kände Romas tredjeplats efter sex matcher mer cementerad än någonsin. Man skulle få stryk mot Chelsea och Atletico Madrid, ta sin trea mot Qarabag för att sedan fortsätta i Europa League. För i Champions League, där skulle man man inte vara.

Trots att allt skulle vara som vanligt inledde man säsongen 17/18 med mycket nytt. Francesco Totti hade blivit direktör, man hade säkrat Sevillas berömde sportchef Monchi och vattendelaren Spalletti hade flyttat till Milano medan den gamle scudetto-vinnaren Di Francesco hade anslutit. Mycket var nytt, men ändå skulle det bli som vanligt. Europaspelet startade, med nöd och näppe löste man ett kryss mot Atletico Madrid men sedan märkte man att något inte var som vanligt.

I mötet mot Chelsea hamnade man i tidigt tvåmålsunderläge, vilket förmodligen var det bästa som kunde hända Roma i Europaspelet i år, för det var där vi kunde se förändringen. Allt var inte som vanligt längre. Eusebio Di Francesco visade prov på vinnarmentalitet och istället för att se sitt lag rasa, som man gjort vid liknande läge alldeles för många gånger så vände Roma på steken, vilket var startskottet på gruppsegern som tog klubben dit man inte skulle vara.

Efter 180 nervösa minuter mot Shaktar Donetsk kunde vi konstatera att Edin Dzeko hade tagit Roma vidare till kvartsfinal tack vare bortamålsregeln och romanisti började drömma. Medier och supportrar sa sitt, man såg Sevilla eller Liverpool som vägen till paradiset, men nästan innan lottningsceremonin hade dragit igång stod det klart – Roma skulle istället för att ha slagit Shaktar Donetsk åkt ut redan då, för att slippa bli förnedrade, vilket var domen när Barcelona stod som klara motståndare.

Alla var överens. Det var kul så länge det varade. Med vissa undantag. Jag själv vägrade se det som över, men vem är jag. Sportchef Monchi var inte heller han hoppfull, men påtalade fördelen med att avsluta hemma. Daniele De Rossi, arvtagaren från Francesco Totti, mai banale, hymlade inte om att det skulle bli tufft men att man inte på något sätt är slagna på förhand. Och någonstans är det här skillnaden på Roma i år kontra föregående år blir tydlig.

Jag minns under Rudi Garcias sista tid i Rom inför ett möte mot Barcelona i gruppspelet, där sportchef Sabatini uttalade sig om hur tacksamma Romas spelare skulle vara över att få möta dessa utomjordiska spelare. Det slutade 6-1 till Barcelona då, i en match jag inte förstod varför man ställde upp i, då man verkligen hade förlorat på förhand.

Det är annorlunda nu. AS Roma är på riktigt, precis som staden Rom – vackrast i världen men framförallt på riktigt. 90 euro kostade en biljett till bortasektionen, ändå var det 3000 romanisti som tog planet till Katalonien. En skadad Radja Nainggolan var uttagen i truppen och han mådde hur bra som helst, fram till det var dags för att släppa matchtrupperna. Roma skulle vara med och jävlas. Romas supportrar trodde på det ingen trodde på. Roma var där men man skulle inte vara där.

När mötet drog igång kunde man återigen se en skillnad. Det var inte Barcelona som tog tag in pipan, det var Roma som dominerade på Nou Camp. Man skulle ha minst en straff i första halvlek, vilket man givetvis inte fick, för att något var ju tvunget att vara som vanligt. Istället satte De Rossi den i egen bur, vilket var startskottet på Barcelonas transportsträcka till semifinalen. Efter halvtidsvilan blev allting alltmer som vanligt och det började mer och mer likna den Champions League-träningsmatch som slutade 6-1. Resultatet skrevs till 4-1, Roma var ute. Lazio var det enda italienska laget kvar i Europa och någonstans var det dags att släppa allting och gå vidare. För de flesta.

Returmötet skulle spelas och jag märkte någonting jag inte upplevt med Roma på flera år. Enskilda individer kablade ut meddelande om vad Manolas skulle göra med Messi. Sportchef Monchi uttalade sig om att han tror på det. Daniele De Rossi frågade varför han inte skulle tro på det när supportrarna gör det. Eusebio Di Francesco gick ifrån sin inslagna väg och bestämde att Patrick Shick och Edin Dzeko skulle bilda tandem. Juan Jesus skulle in där bak. Klubbens officiella sociala medier lade ut klipp från när man slog Barcelona med 3-0 för 15 år sen. Barcelona skulle till Rom och spela av matchen men man skulle få kämpa för det.

Olimpico var fullsatt. Det var dags för en träningsmatch igen. Enligt de flesta. Roma var någonstans man inte skulle vara. Man vägrade acceptera det och istället körde man över ”Världens bästa fotbollslag”. Efter att Kostas Manolas nickat in 3-0 hängde avancemanget oerhört löst sett till hur man firade. Eusebio Di Francesco reagerade starkt på detta, han skällde och gestikulerade mot spelare, avbytare och lagledare, det var minst tio minuter kvar.

Två dagar efter Agostino Di Bartolomei skulle fyllt 63 år var Daniele De Rossi exceptionellt bra och slog som innermittfältare och kapten in en straff som banade väg för att ta Roma dit man inte skulle vara. Men vi är där.

Jacob Gustafsson

@jacob1927

Redaktionen
redaktor@solocalcio.se

Relaterade artiklar