Roma

GÄSTKRÖNIKA: ”Nästa år…”

Francesco Tottis kärlek till Roma är det som gjort mig till en romanista. Min kärlek till Totti uppkom vid första ögonkastet. EM 2000 och Panenkan på Van der Sar. Jag får väldigt ofta frågan om hur jag mådde den 28 maj 2017 och mitt svar är alltid: det var den värsta dagen någonsin. Det är det. Dels för att Totti var en fantastisk fotbollsspelare men också för att man inte visste vad framtiden skulle ge oss.

Embed from Getty Images

Vi drömmer oss gärna tillbaka till det som varit och ser på vårt Roma som en romantisk kärleksfilm. En kärleksfilm som fick en ganska väntad utgång när amerikanerna tog över. Men vad är det vi drömmer tillbaka till? Förmodligen till ett Roma som tillhörde supportrarna. Familjen Sensi, från Rom och supportrar till Roma. Hatet på derbydagarna. Ett brinnande Curva Sud med väldigt olämpliga ramsor. Romsönernas ovillkorliga kärlek. De passionerade och frustrerade spelarna. Vid varje match när startelvan släpps drömmer jag tillbaka till Panucci, Tonetto, Pizarro, Doni, Balzaretti, Simplicio, fan till och med Simone Loria. Detta gör jag inte för att ångesten var mindre förr utan på grund av att spelarna delade den ångesten med oss. Mål firades som om man vunnit ligan och vid förluster stod spelarna framför Curva Sud och bad om ursäkt. Det var ett Roma som styrdes av supportrar, ett väldigt omodernt Roma men som bestod av kärlek.

Men en klubb kan inte styras med kärlek och jag anser inte att den bör styras av supportrar heller, inte om man vill vara med och slåss med de allra bästa. Familjen Sensi tvingades sälja ett väldigt dåligt skött Roma och idag styrs klubben av amerikaner som förvandlat klubben till ett farmarlag. Inget bra sådant. År efter år har delar av stommen sålts (en del väldigt billigt) och idag står en ensam pelare kvar, och den pelaren börjar vittra i kanterna. De Rossi är den som påminner oss om hur det brukar vara och får oss att fortsätta hoppas, men mest för hans skull. Han har gett oss så mycket och valt bort så mycket. Jag antar att han, precis som vi tänkt ”Nästa år”. Idag står han som 35-åring med en drös andraplatser på meritlistan, några cupvinster och noll ligavinster. En hopplös romantiker.

Som Romasupporter har man gått från djup ångest, hög plus och slitet hår till att skaka lite lätt på huvudet när man förlorar 7–1 mot Fiorentina. Hur har vi kommit hit? Jo, efter 18 år som supporter är man upplevt sådana förnedringar några gånger. Det har lovats så mycket och inga förändringar sker. Semifinalen i Champions League gav oss hopp om en ljusare framtid.

Nästa år

Inget i år heller.

Alla som följde Romaspelarna på sociala medier kunde se en stark vänskap i laget där Radja Nainggolan var en av huvudpersonerna. Att vara en välbetald fotbollsspelare har sitt pris. Du är en produkt som förväntas göra ditt jobb vilket innebär att de mänskliga faktorerna glöms bort. Det var ett sammansvetsad Roma som vände och vann mot Barcelona. Ett Roma som vann som ett lag och förlorade som ett lag. Ett Roma som ibland till och med påminde om fornstora dagar. Idag har vi ett Roma med individer som lägger mer tid på att försöka bygga sitt egna varumärke på sociala medier än vad de gör för att uppmuntra och stötta varandra på plan när någon gör ett misstag.

Eusebio Di Francesco en man med nio liv. Från början var jag en av dem som var fast inställd på att EDF behöver avgå. Idag är jag en av dem som hoppas på att han blir kvar. Ja, han ska kunna uppmuntra och vägleda men sett till den spelarmaterial han har så är det nog inte alltid så lätt. Att sparka en tränare är en kortsiktig lösning men problemet kommer att bestå. Problemet är ledningen. En klubb kan inte heller styras som ett farmarlag och förväntas ta plats i Champions League.

Sensis Roma var lättare att älska då man kände en samhörighet, dagens Roma har kommit att bli som en ohälsosam pojkvän under amerikanernas styre. Vi är hopplöst förälskade men hur mycket kan vi stå ut med?

Nästa år?


Arbresha Bega

Föj Arbresha på Twitter:

David Faxå
david@solocalcio.se

Relaterade artiklar