Krönika

Romkänsla

Torsdag.
Den här krönikan handlar inte alls om fotboll. Så vill du veta något om spelare, mål eller vad det nu än må vara får du titta någon annanstans.

Den här krönikan handlar om Rom.
Igår kom jag nämligen på det.
Något jag grubblat på i flera år i den här staden.
Jag hade suttit in på ett café uppe vid Via Panisperna och cyklat Appia Antica ut till Via Ardeatine för att där se på det lite undanskymda monumentet över de 344 människor som sköts ihjäl av tyskarna 1944. En av förövarna, Eric Priebke, levde för övrigt sina sista dagar just i Rom, i husarrest.
Nåväl, jag cyklade dit.
Sen cyklade jag genom Garbatella och Ositense på min färd uppmot Monteverdi.
Solen låg lågt och spelade mellan husväggarna och jag tänkte intensivt vad det var med Rom som gjorde att allting kändes så speciellt.
Innan rondellen på Via Giovanni Genocchi kom jag på det.
Det var så självklart.
Det finns en skitighet i staden. Gatorna är inte rena, allting är lite slitet. Och husen som byggdes på  50- och 60-talen med sina rena linjer, ser lite skamfilade ut. Det ser ungefär likadant ut ute i Ostia.
Allting är lite kantstött.
Men det vittnar samtidigt om en tid av välstånd. Att bo i Ostiense på 70- och 80-talet måste ha varit grymt. Allting kanske fungerade då. Idag är lekplatsen övervuxen och några papperslösa sover i ett bar buskar intill.
FullSizeRender

Men jag ser det som varit.
Det är som att åka omkring i en gammal film med Steve Mcqueen. Färgerna är ungefär lika flagnade på husen som i de där filmerna numera.
Jag cyklar ner igenom Testaccio, tar bron över till Trastevere och cyklar nerför den lilla passagen så jag kan cykla längs med Tibern.
Här går romarna med sina hundar. Klottret dominerar bropelarna och när solen skiner på ställena där folk och hundar lättar sig, är stanken oerhörd.
Men det är liksom ändå okej.
Det är som den där tröjan du använder helst. Den som du tvättat så mycket att den har små hål på magen och där tyget blivit tunt som kinesiskt papper.
Någonstans är det därför jag återkommer hit.
Jag ser det som har varit. Och det måste ha varit fantastiskt.
Däremot har jag svårt att se vad det ska bli.
När jag kommer upp till Monte Verdi går jag på marknad. Jag köper tomater, gurkor, vindruvor och clementiner. Jag säger att jag är svensk och att sådant här inte finns färskt hemma.
De ser på mig beklagande och en tant undrar lite oroligt hur det är att leva i ett sådant land.
Tomater, vindruvor, clementiner, gurkor. Den totala summan landar på 2 euro.
För den summan får du inte ens en fingerborg öl inne i centrum.
Jag äter en vindruva och känner hur smaken slår ut i gommen.
Det är sinnessjukt gott.
Och så minns jag vad Pierlugi sa till mig senast.
– Hade det här landet fungerat ordentligt, hade det varit världens bästa land.
Han har rätt så klart.
Men samtidigt….jag går i hellre i en urtvättad t-shirt jag köpte på en konsert på 90-talet än styr upp mig som en påfågel.
Någonstans där ligger det jag ville säga.
Fan vet om det kom fram ordentligt.

Redaktionen
redaktor@solocalcio.se

Relaterade artiklar