Krönika

Rom på cykel.

Ute Portuense får jag låna en cykel av en kollega.
Jag får stränga förmaningar att ta det vackert och inte krocka när jag rullar ut cykeln i den romerska kvällen. Syrsorna spelar från häckarna och det ligger ett regn i luften. Vinden är lätt i ansiktet och det är fantastiskt….tills jag svänger höger och helt plötsligt befinner mig på en påfart till motorvägen.
Tutorna bräker, svordomarna haglar, obscena handgester från bilfönstren.
Nåväl, jag cyklar till San Lorenzo. Ungefär 9 km, förbi Circo Massimo, Colosseum och Piazza Vittorio.
Jag träffar mina vänner på en bar och vi äter och pratar. Eller de försöker förklara italiensk politik för mig.
– Det handlar inte så mycket om vad du kan, viktigare är vilken familj eller släkt du tillhör, säger de.
Och sen:
– Främst handlar det om att anställa politiker.  Så att man får det man vill ha, spelar egentligen roll ville parti de tillhör.
– Men det är nu fullkomligt vansinnigt, säger jag.
Mina vänner ser lite förvånat på varandra.
– Ja det har du faktiskt rätt i, säger de till slut.
Jag cyklar hem genom stan vid två på natten. Via Imperiale är öde och det enda som hörs är däcken mot kullstenarna. Jag kommer nog aldrig uppleva något sådant igen.
Det känns fantastiskt i magen.
Idag tog jag mig upp till min gode vän Mr P uppe vid Porta Pia. Det gällde ackrediteringen och allt strul kring morgondagens match. Hastigt och mindre lustigt har Lazio dragit in min ackreditering visar det sig. Jag måste ha blivit godkänd av Lega A innan jag får en sådan.
Det skulle jag ha ansökt om i augusti.
– Var finns den informationen? frågar jag pressgubben.
– Den finns inte, säger han lite olyckligt.

Sen säger han:
– Det är inte mitt fel. jag hade ingenting med beslutet att göra.
Han håller upp händerna i någon slags förvirrad jesus-på-korset-gest.

Jag tar fram mailet han skickat där han skriver att jag ”brutit” mot reglerna och inte kan ackrediteras.
Han ser på mailet.
Några sekunder svajar blicken.
Och sen kommer lögnen blixtsnabbt:
– Det där var inte jag.
Jag inser det är lönlöst att få honom att erkänna sitt misstag. Mr P säger att vi nog ska ringa till hans chef och reda ut ett och annat. Nu ser pressgubben jätteolycklig ut.
Till slut säger han:
– Kom till arenan imorgon. Jag lovar vi löser det då.
Mannen jag lånade cykeln av har en bar i närheten, på Via tagliamento. Han tycker lite synd om mig. För att jag är laziale.
– Om du kollar ikväll mot Juventus, kommer du få se ett vackert Roma. Ett vackert, vackert Roma och du kommer känna kärleken, säger han när han vinkar av mig.
FullSizeRender
Jag cyklar ner till Tibern och cyklar på cykelbanan under broarna mot Trastevere.
Det slår mig att jag varit i den här staden sedan 1994. Jag har bråkat med olika pressgubbar och gummor i tiotals år. Jag har hört hur alla jag känner härnere blivit mer och mer pessimistiska och vill flytta. Jag har sett fasader vittra och jag har sett hur staden och landet halkar efter alltmer i Europa.
Varför kommer jag alltid tillbaka tänker jag när jag cyklat upp på garibaldi-berget. Hela det här landet är ju ett hopplöst fall. Varför?
Och så ser jag ut över staden. Vinden blåser mig lätt i ansiktet. Ett ungt par sitter på vespan intill och hånglar skamlöst och viskar amore till varandra och på hjälmens baksida skymtar jag ett klistermärke i form av en örn.
Just då vill jag faktiskt inte vara någon annanstans.

Redaktionen
redaktor@solocalcio.se