Välkommen till världens finaste liga, Franck!

Våren 2006 var den första och högst antagligen sista gången jag kände ett visst engagemang för det franska landslaget i fotboll. Jag brydde mig inte det minsta hur det skulle gå för Les Bleus i stundande VM i Tyskland, men däremot hade jag starka åsikter om att en viss Franck Ribéry måste ges en plats i VM-truppen.

Den då rätt okända Marseilles-yttern hade aldrig tidigare gjort en enda seniorlandskamp, men nu höjdes starka röster för att Frankrike hade en kommande världsstjärna på gång. Jag förstod knappast då hur stor han senare skulle bli, men jag minns att jag var otroligt förtjust i hans sätt att spela och ville se honom på den största av scener.

Ni vet hur det gick: Ribéry kom med i truppen, var en av Frankrikes allra bästa spelare i VM och gick sommaren 2007 till Bayern München, en klubb han kom att bli trogen i tolv år och vinna närmast oräkneliga titlar med. Få andra spelare har gått från okänd till stjärna på så kort tid och dessutom lyckats behålla den stjärnstatusen i många år. Ribéry dansade inte bara en VM-sommar, utan visade sig vara på riktigt.

Eftersom jag inte följer Bundesliga hoppades jag länge på att Ribéry skulle pröva lyckan i någon annan liga, men han blev sin klubb trogen. I takt med att åren gick försvann han mer och mer från mitt medvetande. Han skymtade förbi i någon Champions League-match och var inblandad i diverse skandaler, men jag slutade egentligen helt följa hans karriär. När Fiorentina värvade honom i somras var min första tanke: ”har inte han slutat?”

Varken La Violas nya ägare Rocco Commisso eller Florens var lika blasé som jag. För första gången på länge hade Fiorentina plockat en spelare från den översta hyllan – och skit samma att bäst före-datumet hade gått ut. Optimismen spirade i en av Italiens gnälligaste städer och det slogs rekord i försäljningen av säsongskort. Inte nog med att Della Valle-bröderna var borta, en riktig världsstjärna skulle sparka boll på Franchi!

När jag i helgen bänkade mig framför Fiorentina-Juventus var jag nyfiken på vad Ribéry hade att ge i sig första match från start, men jag hade inga större förväntningar. Vad kan egentligen en 36-årig ytter som Montella dessutom valde att spela på fel position åstadkomma mot Italiens bästa lag? Att han såg ut att behöva syrgas efter tio minuter för att orka fortsätta höjde inte direkt mina förväntningar.

Men någon gång i mitten av första halvlek hade jag, mer än tio år efter att lågan slocknat, på nytt blivit lite småkär i Franck. Precis som 2006 satt jag och hoppades att han skulle få bollen och när han fick den satt jag som på nålar över vad han skulle göra av den. Efter matchen sade Rocco Commisso: ”Såg ni Frank Ribéry. Han var bättre än Cristiano Ronaldo!”. Det enda jag ställer mig lite frågande till i det uttalandet är om Cristiano Ronaldo ens var på planen – jag kan inte minnas att jag skulle ha sett honom.

Nej, Frank Ribéry gjorde inga poäng mot Juventus, han orkade bara 69 minuter och han var knappast ens bäst i Fiorentina (det priset går till Castrovilli). Det är dessutom tveksamt, både med tanke på hans ålder och skadehistorik, hur många minuter han gör för Fiorentina den här säsongen. Men oj vad roligt det var att se honom spela. Och oj vad det är roligt att han valde att gå till Fiorentina och inte till Kina eller ett Arabland, där han hade tjänat mångdubbelt mer och sluppit den press det innebär att spela för en så krävande piazza.

Trots att Fiorentina för närvarande ligger näst sist i tabellen, med en inspelade poäng på tre matcher och inte en enda seger sedan Pompeii förstördes, vägrar optimismen i Florens att dö. Så välkommen till världens finaste liga Franck! Du borde ha kommit redan för tio år sedan, men att du nu äntligen är här gör att den på förhand mest spännande säsongen i Serie A på länge nu blev ännu mer spännande.