Juventus

KRÖNIKA: En 40-åring som förtjänar att hyllas

Vi befinner oss i början av 1990-talet. Platsen är Parma – en relativt liten stad i norra Italien, tryggt inbäddad med liguriska havet i väster och adriatiska havet i öster. Under den här tiden har staden kommit att bli känd för mer än bara prosciutto och parmigiano-reggiano. Stadens stolthet – Parma FC – har nyligen tagit det historiska steget upp i Serie A och värvat stjärnor som Claudio Taffarel och Tomas Brolin.

Hur den metereologiska statusen förhöll sig i Emilia-Romagna vid tillfället vet jag inte, men framför mig ser jag en stekande varm fotbollsanläggning med koner, västar och utspridda bollar. Allt var precis som vanligt.

Idag ter det sig nästan komiskt, men då visste ingen att en av tidernas bästa målvakter frodades i ungdomsakademin. Inom ett kort ögonblick skulle en saga påbörjas – en saga som än idag inte har avslutats. Och vad passar bättre än att berätta om målvaktslegenden Gianluigi Buffon på hans födelsedag?

En spikrak karriär
Föga förvånande var steget från junior till senior inte särskilt långt för ”Gigi”. Han visste vikten av hårt arbete för att nå framgångar och de genetiska förutsättningarna kunde knappast varit bättre. Efter en kortare granskning av släktträdet dyker en tydligt atletisk familj upp med bakgrunder inom friidrott, basket, volleyboll och fotboll på elitnivå. Det lilla extra som skiljer agnarna från vetet fanns där redan från början.

Blott 17 år gammal tog han steget upp i Parmas A-lag. Under sin andra säsong blev han det självklara målvaktsvalet och bidrog till att Parma slutade strax efter Juventus i ligan. Den personliga succén fortsatte i rask takt med fantastiska insatser i Gli Azzurri och en mäktig UEFA-cupvinst med Parma. Dock var den italienska pojkdrömmen ouppnådd. Tomrummet efter en Scudetto ekade i prisskåpet. Den som gjort sin läxa inom fotbollshistoria vet att det var nu som Juventus kom in i bilden. Tio serietitlar senare vet vi att klubbvalet var klokt. Lägg därtill ett VM-guld, ett EM-silver och en rad inhemska cuptitlar.

Jag vet, det känns nästan löjligt att försöka sammanfatta bedrifterna och det går onekligen inte att göra på ett rättvisande sätt. Åtminstone inte i en simpel krönika.

En ambassadör för italiensk fotboll
Flera av oss har gång efter gång uttalat rena förbannelser över Buffon. Som Torino-supporter hävdar jag att det är min rättighet, särskilt som han bidragit till att jag kan räkna antalet vinster i Derby Della Mole på min högra hand. Samtidigt har jag svårt att inte känna tacksamhet gentemot denna målvaktsgigant. Och jag tror de flesta som läser SoloCalcio instämmer.

En bättre ambassadör för italiensk fotboll är svårt att hitta. Trots att han i princip kunnat välja fritt bland alla världens toppklubbar har han stannat i Italien. Både i medgångar och motgångar. När andra klagat har han hyllat. Slutet av karriären närmar sig och i sinom tid lämnar han Juventus och fotbollsplanen. Men han lämnar aldrig italiensk fotboll. Och han lämnar aldrig oss.

När delar av italienska publiken buade ut oss under svenska nationalsången i november gjorde Buffon det motsatta. Han applåderade oss. Idag – på 40-årsdagen – gör vi detsamma för honom.

Cento di questi giorni, Gigi!

Pierre Jonborg
pierre@solocalcio.se

Relaterade artiklar