Halldins taktikanalys

Taktisk analys: Sampdoria – Milan

En svår uppgift väntade Milan i Genua där ett obesegrat Sampdoria stod för motståndet. Mycket är i nytt i Milan den här säsongen och tränaren Vincenzo Montella har experimenterat en del taktiskt för att kunna hitta det system som bäst passar spelarmaterialet.

Till den här matchen valde Montella en 3-5-1-1 formation, med Suso släpandes bakom Nikola Kalinic. De båda skulle hjälpas åt att förhindra Sampdorias uppspel på den skickliga defensiva mittfältaren Lucas Torreira, vilket de inte alltid lyckades med. Torreira fick ibland möjligheten att vända upp med bollen och servera antingen anfallarna Duvan Zapata och Fabio Quagliarella i djupled eller den offensiva mittfältaren Gaston Ramirez i ytan mellan Milans backlinje och mittfält.

Kalinic och Suso skulle stänga passningsvägen till Torreira i Sampdorias uppbyggnadsfas

När Sampdorias spelade ut på någon av sina ytterbackar, gick den ena av Kalinic och Suso upp för att täcka passningsväg till närmaste mittback, medans den andra klev ner och täckte passningsväg till Torreira. 

Ibland misslyckades Kalinic och Suso med att stänga passningsvägen till Torreira och det blev genast farligt. Sampdoria sökte ytan bakom Milans yttermittfältare, till sina anfallare Zapata och Quagliarella. 

Sampdoria ville pressa Milan högt upp i planen och tvinga dem till en passning in centralt. En svårighet med formationen 4-3-1-2 är att försvararna kanterna, något som Milan försökte utnyttja med spelvändningar på sina yttermittfältare Ricardo Rodriguez och Ignazio Abate. Sampdorias ”halvyttrar” fick då löpa en lång väg för att pressa dessa. Till den andra halvleken löste laget problemet med att Ramirez klev ner ett steg på mittfältet och lät ”halvyttrarna” ligga kvar längre ut mot kanterna. Formationen liknande då mer ett 4-4-2.

Sampdorias anfallare stängde passningar ut mot kanterna för att i stället tvinga Milan att spela in centralt, där de blåa hade ett numerärt överläge med ett diamantformat mittfält. 

Mycket yta fanns på icke-bollsida för Milan i den första halvleken. 

I den andra halvleken klev Ramirez ner ett steg på mittfältet och ”halvyttrarna” i Sampdoria behövde då inte flytta över så kraftigt mot bollsida. 

Under större delen av matchen började Milan pressa strax ovanför mittplan och laget hade problem att försvara ytan bakom sina yttermittfältare, som i första halvlek blev tvingade att kliva upp på Sampdorias ytterbackar och därför lämna stora ytor bakom sig.

Den ena av Sampdorias ytterbackar stannade kvar i linje med mittbackarna. När bollen spelades ut till denna ytterback var det en lång väg för Milans yttermittfältare att sätta press. De lämnade därför stora ytor bakom sig. 

En justering av Montella till den andra halvleken. Mittfältarna (Kessie i det här fallet) fick ta över ansvaret att pressa Sampdorias ytterbackar, medans yttermittfältarna kunde stanna kvar längre ner. Ytorna blev då inte lika stora på kanterna.

I slutet på den första halvleken var Milan inne i en positiv period när man lyckades trycka ner Sampdoria långt ner på egen planhalva. Det var främst från vänsterkanten som målchanserna skapades ifrån, där Rodriguez fick hjälp från Giacomo Bonaventura som flyttade högt upp och skapade 2v1 situationer mot Sampdorias högerback Bartosz Bereszynski.

Bonaventura gick högt upp när Milan hade bollen och drog då en Sampdoria-försvarare ur sin position. I det här fallet fick Rodriguez en helt ledig yta på sin vänsterkant. 

Sampdoria är inget lag som strävar efter att spela sig igenom med korta passningar längs marken till varje pris. Väldigt ofta sökte försvararna och mittfältarna en snabb passning framåt till sina anfallare som skapade en del oreda för Milans backlinje. I den andra halvleken blev Sampdoria ännu mer direkta i sitt anfallsspel då man började spela bollen snabbare i djupled och in i straffområdet, vilket också till slut resulterade i ett 1-0-mål.

Sampdoria blev mer direkta i andra halvlek. Bollen skickades snabbare in i straffområdet där man ofta hade lika många spelare som Milan. Den här situationen leder till 1-0. 

Milan försökte sig på någon form av anstormning för ett kvitteringsmål, men laget saknade gemensamma idéer och de individuella misstagen var många. I stället kunde Alvarez sätta punkt med sitt 2-0-mål för Sampdoria på övertid.

SAMMANFATTNING

Det är ingen tvekan om att Montellas Milan är långtifrån ett färdigt sammansvetsat lag som följer samma spelprinciper. De bjöd Sampdoria på alldeles för många möjligheter att spela bollen i djupled och trebackslinjen fick ofta problem att hantera dessa situationer. I anfallsspelet ville Milan hitta spelvändningar för att utnyttja de ytor som fanns, men det gick för långsamt och idéerna för att fortsätta avancera var för få. Sampdoria ska vara nöjda med hur de genomförde matchen, med ett välorganiserat försvarsspel som gjorde det svårt för Milan, samt ett varierande anfallsspel där det finns en del kvalitet.

Emil Halldin
emil.h@solocalcio.se

Relaterade artiklar

Mer från Halldins taktikanalys

Halldins taktikanalys

Taktisk analys: Roma-Lazio

Halldins taktikanalys

Taktisk analys: Roma-Inter