Tottis känslosamma avskedsbrev: ”Jag älskar er!”

Idag tog en era slut. Idag var dagen då fotbollsvärlden sade adjö till Roma-kaptenen och den levande legendaren Francesco Totti. Inte ett öga var torrt efter slutsignalen då Totti – med sin familj vid sin sida – ärades på ett mäktigt sätt av ett fullsatt Stadio Olimpico. Huvudpersonen hade skrivit ett avskedsbrev till alla supportrar, som lästes upp.

”Här är vi, tiden har kommit. Det känns som en konsert. Tyvärr är detta stunden som jag hoppades aldrig skulle komma. Under dessa dagar har jag läst så många saker och jag har gråtit varje dag, som en galning. 25 år glömmer man inte bort så lätt, med er vid min sida som har stöttat mig i både bra och dåliga stunder. Jag har inte så många ord, men jag tänker på det. Och under dessa dagar har jag tillsammans med min fru suttit ned och talat om några minnen, från alla dessa år med denna tröja. Denna unika tröja. Jag har skrivit ett brev till er, jag vet inte om jag klarar av att läsa det för er, men jag ska försöka. Jag hade kunnat stanna här i ytterligare 25 år, men här är man hungriga och det är middagstid.”

”Tack Rom. Tack mamma och pappa, tack till min bror, till mina vänner. Tack till min fru och mina tre barn. Jag ville inleda med slutet – med avskeden – därför att jag inte visste om jag skulle klara av att läsa dessa rader. Det är omöjligt att summera 28 år med några få rader. Jag hade velat göra det med en sång eller en dikt, men jag kan inte skriva några.”

”Genom åren har jag alltid försökt uttrycka mig genom mina fötter, som jag har funnit enklast ända sedan jag var ett barn. På tal om barndomen, vet ni vilken min favoritleksak var när jag var liten? Bollen, så klart. Och den är det fortfarande idag. Men under en tid i livet blir man stor, det är något som jag har lärt mig och den tiden är kommen. Förbannade tid, samma tid som vi ville skulle passera fort den 17 juni 2001. Vi kunde inte vänta på att höra domaren blåsa av matchen. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker tillbaka på det. Idag har tiden kommit för att knacka mig på axeln och säga: ’Det är dags att växa upp. Från och med imorgon, kommer du vara vuxen. Ta av dig de där shortsen och de där skorna, för från och med idag är du en man. Du kan inte längre känna lukten av gräset, känna solen i ditt ansikte samtidigt som du störtar ned mot motståndarens mål, när adrenalinet pumpar och lyckan när du firar.’”

”Under de senaste månaderna har jag frågat mig själv varför jag väcks ur denna dröm. Föreställ dig att du är ett barn som har en fin dröm…och din mor väcker dig för att du ska till skolan. Du vill fortsätta drömma…du försöker glida tillbaka in i drömmen, men du lyckas aldrig. Den här gången, är det ingen dröm, men verklighet. Och jag kan inte längre glida tillbaka in i drömmen. Jag vill dedikera detta brev till alla er – till alla barn som har stöttat mig. Till alla gårdagens barn, som har vuxit upp och blivit föräldrar till dagens barn, som kanske ropar ”Tottigol”. Jag skulle vilja tacka er, min karriär har blivit till en saga som ni kan bära vidare. Det är verkligen över nu. Jag tar av mig denna tröja för sista gången. Jag kommer vika undan den, även om jag inte är redo att säga att det är nog, men det kanske jag aldrig kommer kunna säga. Förlåt mig för att jag inte har givit intervjuer och klargjort mina tankar, men det är inte lätt att släcka ljuset. Jag är rädd. Det är inte samma känsla som när man står framför målet, redo att ta en straff. Denna gång, kan jag inte se hur framtiden ser ut, genom nätmaskorna. Tillåt mig att vara rädd. Denna gång är det jag som behöver er och kärleken som ni alltid har visat mig. Med ert stöd, kommer jag att lyckas vända blad och kasta mig in i ett nytt äventyr.”

”Nu är det hög tid för mig att tacka alla mina lagkamrater, tränare, direktörer, presidenter och alla som har jobbat vid min sida under denna tid. Till supportrarna och Curva Sud, ett vägledande ljus för alla Romare och Romanisti. Att vara född som Romare och Romanista är ett privilegium. Att vara lagkapten för detta lag är en ära. Ni är – och kommer alltid vara – mitt liv. Jag kommer inte längre kunna underhålla er med mina fötter, men mitt hjärta kommer alltid vara där med er. Nu kommer jag att gå ned för trapporna och gå in i omklädningsrummet, som välkomnade mig som ett barn, och lämna det som en man. Jag är stolt och lycklig över att ha givit er 28 år av kärlek. Jag älskar er!”

Kommentera artikel