Lerneby: ”Italien är ett land oförmöget till att förändra sig självt”

För flera år sedan hade jag en tanke om att intervjua domare Collina. Jag minns inte riktigt sammanhanget, men förmodligen hade det att göra med förarbetet till boken Disamore eller något reportage.
Det var i efterdyningarna av Calciopoli och Collina hade blivit någon slags bas på det italienska förbundet (FIGC).
Det visade sig vara hemskt svårt att få kontakt med Peter Garett-kopian och till slut åkte jag tillsammans med en god vän upp till de norra delarna av Rom för att handgripligen lämna över brevet till Collina.
Jag fann mig klockan 11 en vardagsförmiddag alltså stå och banka på glasdörren till det italienska fotbollsförbundet.

Ingen öppnade.

Till slut skymtades en korpulent gestalt komma nedför en trappa och mycket vresigt stega åt vårt håll.
Mycket arg öppnade han glasdörren.
På glänt.

– Vad vill ni?

Jag förklarade mitt ärende. Mannen skakade ilsket på huvudet.
– Ser ni inte att det är stängt?
Jag förklarade att jag såväl faxat, mailat och ringt utan framgång.
– Det är inte mitt problem, sa mannen och drämde igen dörren.
Tre dagar senare ringde faktiskt Collina. Och avböjde intervjun.
Jag nämner episoden som en slags illustration till vad det italienska förbundet egentligen är.
Giancarlo Abete hette den förra presidenten. Fotbollsmässigt gjorde han väldigt lite. Men det är inte det syftet FIGC har. FIGC är en maktposition.
Familjen Abete har i över hundra år utövat makt i Italien. Fadern Antonio Abete grundade dynastin som sedan sönerna Luigi och Giancarlo tog över. De två har suttit i såväl industriförbundsstyrelser, bankstyrelser och länge rört sig i det yttersta politiska skiktet.
Positionen som president i FIGC har gett Giancarlo Abete precis det inflytande och den makt han behövt för att hålla familjenamet aktuellt.
Människor som Abete brukar inte sluta självmant, den riktiga orsaken till hans frånfälle får vi nog aldrig veta.
Nåväl, alla har varit överens om att den italienska fotbollen behöver förnyas. Åtminstone på papperet var den ena av kandidaterna, Demetrio Albertini, den som stod för detta.
Den andra kandidaten, Carlo Tavecchi uttalade sig rasistiskt och var på alla sätt en sinnebilden av ett synsätt alla ville lämna.
Dessutom är Tavecchio dömd fem gånger tidigare för såväl maktmissbruk, bedrägeri och skattefusk.
För en utomstående är valet självklart. Demetrio Albertini är det givna valet för utveckling.
Men det är Carlo Tavecchio som blir FIGC:s nya president.
Ett på ytan helt obegripligt val.
Men…Tavecchio är också en före detta bankchef.
Dessutom har han haft en politisk karriär i norra Italien i över 30 år. Han har med andra ord precis de kvalifikationer en ordförande i det italienska fotbollsförbundet ska ha. Han vet hur systemet fungerar och hans uppgift är att bevara det. Inte förändra det.
Hans kandidatur har stötts av mäktiga åldermän som skott sig genom åren på den italienska fotbollen, som använt den för sina egna kommersiella eller politiska syften, eller båda.
Så samtidigt som det är ett sorgligt val är valet av Tavecchio också logiskt.
Jag har sagt det flera gånger men jag säger det igen, med sorg:

Italien är ett land oförmöget till att förändra sig självt.

/Mats Lerneby

Kommentera artikel