Jarelind: ”Serie A spelas överallt”

TV4 kommentatorn Niklas Jarelind har bidragit med en gästkrönika till lanseringen av SoloCalcio.se. Här läser ni om hans kärlek till den italienska fotbollen.

Jag har en väldigt tydlig minnesbild från för länge sedan. Jag är på väg hem från det lilla centrum (ett torftigt torg med affär, kiosk, post (post ja, så gammal är jag), bank, pizzeria) som ligger i närheten av där jag bor med min mor. Vid övergångsstället, kisande mot höstsolen, sparkar jag till en sten på måfå. Den studsar och far och landar till slut i markbrunnen på andra sidan gatan. Jag har just gjort mål på italienska, det är min första tanke. Eller nej, inte ens en tanke, det är en känsla, en förvissning, en självklarhet. Och den känns som barndomssomrars sockerdricka. Befriande.

Jag minns inte hur gammal jag var, men jag gissar på 12 eller 13, då Serie A relativt nyligen hade börjat sändas på TV3 och jag var helt trollbunden. Fotboll hade jag slukat via TV-skärmen sedan tidigare. En och annan Europacupmatch, där exotiska inslag som Olympique Marseille och Ajax fångade mitt intresse och snudd på automatiskt mitt gillande, men framför allt samma geggiga brottarfotboll från de brittiska öarna helg efter helg. Sparka och spring och tackla omdömeslöst, fart fart fart, skrik högst från bänken, skjut hårdast och sikta minst, kämpa tills någon armbågar ut dina tänder.

Jag gillade det.

Men det som nu börjat visas, det var något annat. Det var så mycket vackrare, så mycket värdigare. Bara klubbnamnen … jag stod inne i kiosken på det lilla torget och läste viskande för mig själv från Italienska Stryktipset-kupongerna som fanns då. Sampdoria, Juventus, Fiorentina, Venezia, Salernitana, Napoli … Varje pling i rutan under söndagseftermiddagarna var en njutning, bara för att få se och läsa namnen på klubbarna och målskyttarna.

Och så själva matcherna då. Inramningen, den lite stökigare, brokigare, mer främmande än den som kablades ut från London och Manchester. Och det kontrollerade spelet, äran i att försvara sitt mål, trebackslinje, mittfältsstrategerna, de som gav blanka fan i att springa från straffområde till straffområde, men som istället var upplysta despoter i mittcirklarna. Jag älskade varje minut. Jag älskade att det tog tid att slå en frispark, att det var viktigt exakt hur strumporna satt, att en volleyskarvning på mittplan rev ner större applåder än en rensning, att ett mål firades som ett guld.

Och jag älskade hur måltjuvarna varierade mellan mirakulösa konstnummer och fenomenalt simpla strumprullare. Att bara peta till bollen, precis tillräckligt för att gäcka målvakten. Att låta den studsa och fara, förvissad om att den skulle nå dit den var ämnad. Att tåfjutta, att halvträffsbredsida, att ömsint och fumligt smeka in bollen i mål. Det älskade jag.

Sedan dess har jag alltid burit med mig den kärleken. Som ett gosedjur först, sedan som ett vilddjur. Men alltid lika villkorslöst kärleksfullt, trots en del prövningar. Nu är det tjugo år den där stenen som studsade ner i markbrunnen, likt en Di Vaio-strumprullare på en ojämn gräsmatta, och jag har haft den enorma ynnesten att få arbeta med Serie A under flera år. Jag har varit på de stora arenorna och sett de stora matcherna, jag har sett Totti möta Balotelli på San Siro. Och jag har varit på de små arenorna och sett de stora hjältarna, jag har sett Mourinho leda sitt Inter till titeln på Artemio Franchi i fullkomligt fantastiska lilla Siena. Och det har känts som vuxendomens champagnegalopper. Berusande.

Jag har tvingats ta farväl av spelare som Miccoli, Del Piero och Zanetti i nutid. Precis som jag tvingats att ta farväl av Batistuta, Maldini och Zidane i dåtid. Det har gjort ont varje gång. Som bakfylledunkande huvuden.

Men jag har också fått äran att jobba sida vid sida med Thomas Nordahl, en av de som satt där i TV3:s studio när jag var ung, en betydande del av min dåtid. Och jag har fått äran att se en framtid ta form. En stor och bred, alltid initerad, ibland upprorisk, emellanåt försmådd, sällan slumrande, generation calcio-älskare växa upp. En generation vars rastlöshet fått den att klättra på väggarna. Och när den klättrat tillräckligt högt visade det sig att väggarna bara var murar, och då var det bara att börja riva ner dem. Serie A spelas inte längre enbart inom de stora TV-bolagens studioväggar, Serie A spelas på bakgårdar, på ängar, i skogar och i köpcentrum, hos grannen och på puben. Och Serie A spelas även precis här, på den relativt nybyggda arenan Solo Calcio.

Vissa beskriver det intensiva fotbollsnörderiet som ett okontrollerbart behov, närmast ett missbruk. Men jag försäkrar er, Serie A är inte giftet, det är motgiftet.

Foto: TV4/TVdags

Kommentera artikel