Gästkrönika: Ritorno da te

En av Sveriges vassaste calcioskribenter Johan Wennerström bidrar med en krönika till SoloCalcio.se inför morgondagens ligastart. Johan Wennerström är för närvarande frilansjournalist och du kan följa honom på Twitter.

E ritorno da te, nonostante il mio orgoglio (jag återvänder till dig trots min heder)
Io ritorno perché, altra scelta non c´è
  (jag återvänder eftersom att det inte finns något annat val)

I helgen börjar Serie A. Mycket annat än så finns inte att konstatera när man halkat in på nostalgiska spellistor och lyssnar på Laura Pausini en torsdagskväll i augusti. Det kan lätt gå så när man gillar Italien. Låten handlar förmodligen inte om fotboll, det inser jag, men jag fastnade för de två inledande textraderna ovan ändå. Det kan lätt gå så när man gillar italiensk fotboll.

I min värld är den sista väntan på att något nytt och spännande ska hända ofta bättre än själva dejten i sig. Låt vara om det är ett nytt jobb, en efterlängtad semesterresa eller varför inte just en faktisk dejt. Du vill att klockan ska vara slagen, samtidigt önskar du att timmarna av förväntan inte behövde ta slut. Du jobbar visserligen med en klädsamt optimistisk framtoning i förberedelsefasen, men i bakhuvudet är du någonstans överens med tanken att kliva in med lågt ställda förväntningar för att dämpa ett eventuellt fall.

Min dejt smygstartar på lördag och kulminerar på söndag. Suget efter Serie A är rätt lindrigt när försäsongen drar igång i mitten av juli, men det stegrar gradvis. I början av augusti börjar det brännas och när Premier League drar igång sådär oförskämt tidigt som bara Premier League kan göra slår det hål i taket. Jag kollade på VM. Inte alla matcher, kanske häften, men de allra flesta i slutspelet. Jag ser Allsvenskan emellanåt och saknar NHL på nätterna. Jag gillar annan sport också. Silly Season är bara gångbar i rimlig mängd. Jag är långt ifrån en fotbollsnörd. Jag är nog inte ens en Serie A-nörd i ordets rätta bemärkelse. Jag ser inte alla matcher och hejar inte fanatiskt på varken Gli Azzurri eller de andra italienska lagen i Europa.

Men jag har mitt lag, det har jag. Och jag är fast i en fascination som jag än så länge bara har upplevt i Laura Pausinis land. Jag fascineras över hur kärleken till fotbollen tillåts påverka vardagen. Det är inget intresse, det är på gott och ont ett förhållningssätt och en nationell angelägenhet. Vad folk sedan tycker om själva ligan kvittar numera. Ofta skriver jag till och med under på kritiken. Italiensk fotboll har många allvarliga problem att försöka lösa, kanske framförallt de på läktarna och de inom sin egen organisation.

Så exakt VAD – frågar sig många – vad är det italiensk fotboll ger dig utöver själva spelet som ingen annan liga kan? Jag gillar den diskussionen, men jag orkar inte alltid ta den. Svaret blir nedkortat och jag kastar ur mig något klyschigt om ”passion och kärlek”. Egentligen vill jag bara att det ska bli lördag. Att alla för en dag kunde se vad jag ser.

”Vadå? Halvfulla läktare och filmningar eller, höhö?”

JA! Ge mig sändningsstart 20:42, värdelösa produktioner och försenade avsparkstider. Ge mig tomma läktarsektioner och protesterande curvor. Ge mig konspirationsteorier, slitna rubriker och hysteriska tyckare. Ge mig fåfänga domare, filmande yttrar och fuskande försvarare. Ge mig galna presidenter och sparkade tränare. Ge mig Domenica Sportiva, pagelle och falska transferrykten. Ge mig skådespel, sociala medier och narcissism. Ge mig technoremixar, rock och horribla tredjeställ. Ge mig faxmaskiner och dålig framförhållning. Ge mig uttåg ur Champions League. Ge mig underpresterande landslag, ärrade veteraner och ratade talanger.

Ge mig samtidigt kärlek och sorg, fiasko och succé, kaos och eufori. Ge mig hjärta och gemenskap. Ge mig vajande flaggor och kurvor som firar i sidled. Ge mig jublande journalister, hoppande sittplatser och övertaggade materialförvaltare. Ge mig kvällsmatcher med pasta och vin för 12 euro på favoritkrogen efteråt. Ge mig skrikande speakers, derbyn och strålkastarljus i dimma. Ge mig hyllningar och minnen. Ge mig ceremonier och tårar. Ge mig känslor och öppenhet. Ge mig mål och catenaccio. Ge mig domarshower, frisyrer och teknisk briljans.

Ge mig hela ditt spektrum som gör dig så unik.
Ge mig lördag NU!

Kommentera artikel