Gästkrönika: Javier Zanetti, Claudio Lotito och Eurovision Song Contest

Dagen till ära bidrar Johan Wennerström med en gästkrönika till lanseringen av nya SoloCalcio.se. Här är hans text om hans kära Lazio, Javier Zanetti och Eurovision Song Contest.

Minut 52. Jag har nog aldrig känt en så stark förväntan genom tv-rutan. Minns knappt vad det stod, bara att vårt försvar återigen brakat ihop. När nummer 4 sprintade in och intog sin sedvanliga plats på högerkanten mindes jag däremot varför jag älskar den här ligan och det här spelet. Det har gått ett tag nu, men Javier Zanettis avsked från Inter var speciellt. Fotbollsfolk i mitt flöde twittrade om Eurovision Song Contest. När samtliga Laziospelare gratulerade och visade sin respekt var det kanske Sanna Nielsens tur att sjunga, vad vet jag. 

”Jag kommer att tala om för alla som sätter på sig Intertröjan i framtiden att hedra den och försvara den, som jag hade privilegiet att få göra”, sa Zanetti i sitt tacktal.

Och han menade det. Folk grät ju på läktarna. Jag var uppriktigt avundsjuk på de Interisti som fick vara där och visa sin uppskattning. Inte bara för att de vid upprepade tillfällen under matchen konstaterat att i Rom finns mycket riktigt bara Lazio, utan för att jag tyckte att avskedet representerade mycket av det som är vackert med fotbollen. Den totala gemenskap som rådde på Giuseppe Meazza är något jag verkligen saknar: minnena som de delat tillsammans, tacksamheten som de kände tillsammans.

För en stund önskade jag att Alessandro Nesta aldrig hade stuckit till Milano.

Några dagar senare kom det sig att Nesta och 65 000 andra Laziali dök upp på Stadio Olimpico. Det gjorde inte Claudio Lotito. Han var bjuden – till och med tillfrågad att vara med och arrangera – men valde att inte komma. Klubben rapporterade inte på sociala medier. Spelarna var tysta. Faktum är att eventet organiserades helt utan klubbens inblandning. Under ledning av främst Giancarlo Oddi och Pino Wilson samlades en rad storspelare, däribland Nesta och Roberto Mancini, för att hylla det 74-lag som under ledning av Tommaso Maestrelli vann en lika fascinerande som oväntad scudetto. Jag hade inte anat att det skulle bli så, men det blev en magisk kväll. Det hav av Laziali som sjöng Vola Lazio Vola efter slutsignalen har jag inte sett sedan jag satt på Tribuna Tevere och såg Goran Pandev skjuta två mål mot Real Madrid i Champions League.

Meddelandet de skickade genom att inte dyka upp på hemmamatchen mot Bologna några dagar senare var tydligt: Du behöver inte glänsa. Du behöver inte vinna. Det räcker med att hedra färgerna och historien och låta oss minnas och drömma. Di padre in figlio.

Dagen efter läser jag en krönika från en välkänd romersk skribent, tillika pappa, som fått nog. Han har gjort resan genom den djupaste av dalar till de finaste av toppar, men han går inte på stadion längre. Han känner inte igen sin klubb. Den där kvällen var han på stadion för första gången på länge. Han beskrev glädjen i sin sons ögon och hur besviken han var över att sonen aldrig fått uppleva just den där stämningen. ”Tack för i går pappa, det var verklighet fantastiskt”, hade sonen sagt morgonen efter.

Så pappan skrev i affekt. Och han riktade all sin ilska mot mannen som inte var där.

Ibland går det överstyr, avskyn och kritiken mot Claudio Lotito. Ibland blir det till och med obehagligt onyanserat. Det finns trots allt anledning att granska sin egen del i det kollektiva misslyckande som var 2013/2014, även för fansen. Jag brottas fortfarande med kluvna tankar kring protesten. Att lämna sitt lag ensamt är aldrig okomplicerat, men jag skulle å andra sidan aldrig någonsin få för mig att kritisera supportrar som följer sitt hjärta och säger ifrån, kosta vad det kosta vill.

Det finns fortfarande en minoritet supportrar som gömmer sig bakom mottot ”libera la Lazio” och som tar sig alla möjliga förkastliga friheter under det. Men jag vill tro att merparten av de som inte kommer till stadion känner samma sak som jag; att något är fundamentalt fel med den här klubben. Jag vill tro att de som stannar hemma inte gör det för att de vill ha fin fotboll och bra resultat. 

Allt är inte en mans fel. Så enkelt är det inte. Men det finns en man som måste öppna ögonen och ta första steget. Det går inte längre att blunda för det som hände på Olimpico den där kvällen. Det går inte att ignorera att klubben har valt en riktning som supportrarna inte är intresserade av att följa. Jag tror inte att Claudio Lotito medvetet jävlas med supportrarna – jag tror bara att han inte förstår. Jag tror inte att han förstår hur det är att vara Laziale. Jag tror att Igli Tare förstår. Jag tror att Stefano de Martino förstår. Men de kan inget säga. 

Anstränger man sig för att sätta sig in i Claudio Lotitos synsätt (om det ens går) är det faktiskt lättare att förstå varför han gjort många av de val som han gjort. Lättare, men inte på något sätt enkelt. Ur ett affärsperspektiv har Lazio gjort en hel del rätt, saker en modern fotbollsvärld gärna lyfter fram. Resurser och resultat. Det är lätt att berömma Claudio Lotito baserat på det. Lätt, och lite okunnigt.

För allt har en baksida, även för en envis och stolt man som Claudio Lotito. När supportrarna firar sina gamla hjältar och enas kring klubbens historia under en festlig måndagskväll på ett inhyrt Olimpico sitter man som pragmatisk klubbpresident med skägget ganska djupt ner i brevlådan. Man har ingen realistisk möjlighet att tacka ja till inbjudan och man har ingen möjlighet att uttala sig. Man kan inte ta hjälp av sina officiella kanaler för att överskugga den och man kan inte be Lega Calcio ta öppen ställning mot den. Man kan inte be sina stjärnspelare spela in videohälsningar, och man kan inte lova fyra stjärnspelare för att sälja säsongskort. 

Man går helt enkelt miste om chansen att förstå hur klubben är uppbyggt och varför man inte anses vara en del av den. I stället sitter man sitter nog där i sin ensamhet och undrar hur i hela friden 65 000 människor kan komma till en meningslös jippomatch i stället för att visa sin uppskattning för dig, mannen som trots allt räddade laget från konkurs och tog det till Champions League.

”Hur tänker de egentligen!?”

Enkelt. Den där måndagskvällen, Claudio Lotito, var så långt ifrån pragmatism man kan komma. Den var minnen, gemenskap och drömmar – inte bokslut, Europa League och realism. Det var en uppvisning i styrkan hos en supporterskara och vad som händer när man passerar gränsen för arrogans och likgiltighet gentemot dem.

Jag lämnar drömmarna om fina sommarvärvningar ala Basta och Parolo till andra, det enda jag vill är att vår president ska greppa fjärrkontrollen, zappa över från Eurovision Song Contest och inse att han gått miste om det finaste fotbollen har att erbjuda.

Johan Wennerström

Kommentera artikel