Gästkrönika: Älskade, hatade Palermo…

SoloCalcios tidigare skribent Jakob Romeborn sätter ord på sitt supporterskap till Palermo, som nu tvingats börja om i Serie D.

Jag började följa Palermo 2009, tack vare Football Manager. Ofta brukar det sägas att det rosa i klubbloggan representerar det söta, segrarna, de vackra målen. Det svarta står för det bittra, det mörka, förlusterna. Inget hade kunnat vara närmare sanningen efter den här sommaren.

Palermo har gett mig några av mina absoluta höjdpunkter som fotbollssupporter. Javier Pastores hattrick mot Catania 2010. Josip Ilicics sena mål mot samma klubb som i princip räddade kvar dem i Serie A. När Paulo Dybala och Franco Vazquez krossade allt motstånd i Serie B och sedermera flertalet i Serie A tillsammans. Hur de blev det bästa Serie B-laget någonsin 2015. Cupfinalen 2011. Åtskilliga segrar mot Inter, Milan, Roma och andra topplag under mina tidiga supporterår. Hur värvningen av Agon Mehmeti gjorde mig överlycklig för att de äntligen fått en svensk. Och hur Robin Quaison och Oscar Hiljemark hade varsin väldigt framgångsrik period i klubben.

Men också några av de värsta nederlagen. Återigen cupfinalen 2011. Att bli mitt första lag som fightats i nedflyttningsstrider och förlorat. Två gånger. Vars ägare Maurizio Zamparini har skämt ut sig gång på gång med det ena galna citatet efter det andra. Som sparkat sin tränare 30 gånger, från Walter Zenga till Pasquale Marino, på de tio åren jag följt dem. Kort sagt blir en supporterrelation till detta rosasvarta lag ganska ambivalent.

De har också öppnat mig yrkesmässiga dörrar, och gett mig många vänner och kontakter över hela Sverige. Jag har stressat inför i stort sett varenda idrottssamling med kyrkan i Ulricehamn för att hinna publicera matchrapporterna här på SoloCalcio om Palermo, och varit med i intervjuer för min ”expertis” om laget. Jag har fått träffa, och värvat nya, svenska Palermo-supportrar som delat min passion för det rosasvarta laget.

Ett tag hade de ett väldigt stadigt grepp om mitt liv. Jag har skämts som kristen för att ha missat flertalet gudstjänster eftersom att Italien är ett land av söndagsmatcher och de av någon anledning ville lägga dem 12.30 eller 15.00 vilket inte direkt överensstämde med Equmeniakyrkans gudstjänsttider i Ulricehamn…

Med åren har mitt intresse svalnat något, och de senaste två åren har jag inte sett många matcher alls på grund av (eller snarare kanske tack vare) massa andra engagemang som förlagts till helger. Och i dag är jag glad att jag har lite mer distans till klubben, för annars hade sommarens förskräckelse nog varit mer omvälvande än den är.

Nu 10 år efter att jag förälskade mig i detta underbara och jobbiga lag så gick de plötsligt i konkurs. Kaos brukar vara standard i den sicilianska huvudstadens lag, men det senaste året har kaoset varit värre än någonsin tidigare. Spelartruppen har vänt sig mot klubben för att de inte fått sina löner. Ekonomiskt fiffel och oseriösa ägare som försökt köpa klubben eller på andra sätt förstöra den. Mitt kära Palermo.

Det finns en oskriven regel som säger att en fotbollssupporter aldrig byter ut sitt lag. Precis som i ett äktenskap är det i princip en form av förbund man förbinder sig för hela sitt liv, genom vått och torrt, det lyckliga och det olyckliga – det rosa och det svarta. Och jag kommer inte att lämna Palermo.

Jag kommer fortsätta följa dem på distans även nu när de börjat om i Serie D. De har stått för så mycket jag gillar i kontrast till den moderna fotbollen med sin självförsörjande modell där de förädlar unga talanger – Javier Pastore, Paulo Dybala, Matteo Darmian, med flera som i mindre eller högre utsträckning gått och blivit världsstjärnor eller spelat i toppklubbar – och sålt dem för att finansiera klubbens verksamhet. Kanske kan en omstart i Serie D bli en ny chans att bygga upp denna till den moderna fotbollen motkulturella affärsmodell igen, om man ska se glaset halvfullt. Kanske blir det dödsstöten i ett lag som aldrig kommer tillbaka till den absoluta toppen igen. Oavsett vad kommer örnen alltid att flyga högt i maffians huvudstad, och jag kommer fortsatt ha som ett av mina drömresemål i livet att besöka Renzo Barbera eller den där nya stadion som aldrig verkar bli klar…

Forza Palermo! Hai sempre un posto nel mio cuore!