Fotbollsbesvikelser och hisnande vyer (Del 2)

För några veckor sedan var jag i Italien för att kolla på fotboll. Det är rätt vanligt. Men min och resekamrat Andreas Perssons resa sticker nog lite från mängden, vill vi tro. Därför har jag skrivit om den, från start till mål. Har du missat Del 1 finns den HÄR. Och är du inte supersugen på att läsa så kanske du blir taggad om du kollar på bildspelet här under först?

Fredagen den 11 maj

Väckt av fågelsång (läs kajkrax) gjorde vi oss redo för en heldag upp och ned längs Toscanas kullar. Efter att ha köat i två timmar hos Hertz (varav halva tiden var på fel Hertz-kontor) så fick vi tillslut ut vår italienska drömbil som vi kunde glassa i… trodde vi. Det blev en Ford Focus. Men va’fan! Nu skulle det upplevas grönskande vyer och exklusiva vingårdar. Och det tog inte många minuter innan vi var utanför Florens och möttes av fantastiska utsiktsplatser. Vi åt en tidig lunch på en lokal trattoria (Trattoria La Baracchina), och blev såklart allt annat än missnöjda. Friterad zucchiniblomma var dock inte alls så gott jag hade väntat mig, utan det smakade mest frityrsmet. Kanske var blomman inte mogen, eller så misstolkade kocken oss för alla tusentals amerikaner som finns i Toscana och öste på med extra frityrdeg. Den frågan lär vi aldrig få svar på…

Vi tog sikte på en vingård som Andreas kompis jobbat med. Castello di Ama var namnet och skulle enligt insatta personer vara en toppgård (”topp 10 i världen”, enligt gården själva). Efter att ha kört upp för en stenig backe brantare än ”Väggen” hittade vi till slut rätt. Dunderduon från Sverige lyckliga, Hertz förmodligen inte lika nöjda när de undersökte underredet på bilen. Självfallet stövlade vi rakt in i köket efter att ha tagit fel dörr, så en något överraskad servitris fick guida oss till rätt ställe på gården. Trots att alla arbetare förberedde sig för ett stort event med Porsche klämde man inte en kortare vinprovning för oss två. Trevligt och spontant, vilket såklart uppskattades.

Eftermiddagen fortsatte därefter med några timmars spatserande i Siena. Precis som Florens var det gott om turister som kom vandrandes på led med en varsin bluetoothsnäcka limmad i örat. Det fanns en hel del att se inne i staden, även om vi bara var där ett par timmar. Helt klart värt en dagsutflykt om ni är i trakterna! Någon större recension av staden lämnar jag till någon annan. För vi var tvungna att åka tillbaka till Florens rätt snabbt, för vi hade bokat bord på en av Andreas favoritrestauranger Osteria Santo Spirito.

Fredagens tips: Hyrbil! I Florens! Ni som följer vår grundare Thomas Wilbachers verk vet att det tjatas om hyrbil i Florens. Mitt tips är att hyra och köra runt, men INTE hyra av Hertz, för jisses vilken usel service. Bilen fungerade klockrent, men det tog oändligt mycket tid att få ut kärran. Nu har jag visserligen inte testat någon konkurrent, men börja inte hos Hertz.

Fredagens mat: Obligatorisk brioche- (nej, inte hambugerbrödet) och capuccino-frukost, pasta och zucchiniblomma till lunch innan kvällen rundades av med Florens specialitet: Bistecca alla Fiorentina! Inga jävla krusiduller. En enorm köttbit (du köper per kilo) och flingsalt. Drömmen för gymtorsken och grill-Tobbe. Jag ger rätten 6/10 på GdS-skalan. Restaurangen i övrigt var topp, och rekommenderas verkligen.

Fredagens fotboll: Vi traskade förbi Sienas hemmaarena, som delar namn med den i Florens. Jag visste att den var ”nedgrävd”, men inte SÅ djup. Nutidshistorisk mark för mig som milanista, då det var där Philippe Mexes fullbordade en sen vändning och sköt Milan till klubbens senaste CL-spel.


Lördagen den 12 maj

Efter gårdagens succé i hyrbilen så såg jag verkligen fram emot denna dag också. Nu skulle vi lämna Florens och köra norrut. Men exakt vilken rutt vi skulle ta bestämde vi sent. Väldigt sent. Vi valde att köra rakt västerut med sikte på Medelhavet. Svårt att missa, tänkte vi! Det resulterade i att vi rullade in i Forte dei Marmi, vilket inte enbart är en badort man känner ingen från Ving-reklamen utan också från Adriano Gallianis förhandlarresor. Vill ni ha tomma och långa sandstränder rekommenderar vi en resa dit i maj. Till skillnad från tidigare orter kunde turisterna räknas på en hand. Vi smakade på havet och brände vidare ett tips vi hade fått, nämligen bergsbyn Bagnone. Bagnone är en liten ort uppe i bergen längs västkusten. Byn stoltserar med ett mäktigt slott och små lokala restaurangpärlor. Vi hittade in till vad vi tror är stadens bästa strax innan stängning och lyckades beställa en fenomenalt god tryffelpasta och ett glas rödvin. Den rätten är nog den jag håller högst på hela resan. Också trevligt att sitta invid ett gäng bullriga italienska farbröder, som under vårt besök rundade av sin långa vinlunch med en del grappa. Vi hajkade upp till slottet i tryckande värme iklädd ruskigt fel kläder, men det var det värt. Bagnone och deras omkringliggande grönska var magnifik. Men, ingen tid att spara så vi satte fart mot nästa resemål: La Spezia. La Spezia kändes som en blandning av Milano och Nice, med modern italiensk arkitektur och lyxbåtar i hamnen. God glass hade staden också, då vi fann en fin, ny favoritsmak med basilika, ingefära och lime. Ännu ett tips från mig!

Upp längs kullarna och vi fann fantastiska vyer ned över staden. Vyer som tyvärr inte går att göra rättvisa i text- eller i mobilkameraform. Men vi hade fått blodad tand, vi ville ha mer! Eftersom den kommande natten skulle vara på ett stort hotell och inte AirBnb behövde vi inte bekymra oss om incheckningstid, så tog vi chansen. Vi gasade på mot Cinque Terre!

Om du inte vet vad Cinque Terre är så kan jag garantera dig att du sett en bild eller två på det. Seså, googla det och du kommer säga ”Jaaahaaaaa”. Det är fem små byar med färgglada hus som sluttar ned mot havet. Jag trodde att vara inne i byarna skulle vara det mäktiga, men att köra dit var minst lika häftigt. Serpentinvägar, solnedgång och husen.  Wow alltså. Byarna i sig har bilförbud, så ska du spendera mycket tid där så rekommenderas det att ta tåget dit istället. Och ja, det återkommande temat med ”många turister” var ju konstant även där. Men det är fanemig värt det att åka dit. Det var otroligt mäktigt.

Efter 1,5/5 besökta Cinque Terre-byar gav vi upp och körde mot dagens sista destination – metropolen Cremona där vi skulle spendera natten. Vi kom dit sent och lyckades för andra gången på dagen hitta till en restaurang precis innan köket stängde. En halvdan risotto och en kall öl senare stundade sängen.

Lördagens tips: Åk utan slutmål. Sätt dig i bilen och kör. Utnyttja tips från personer som kan omgivningarna och även Tripadvisor, som om man använder det rätt (hur nya är recensionerna, vilka har skrivit recensionerna etc) är en guldgruva. Lördagen var nog den bästa dagen, och den var den minst planerade.

Lördagens mat: Fantastisk lunch i Bagnone (La Lina), god glass i La Spezia och en okej risotto i Cremona (Trattoria del temo perso).

Lördagens fotboll: Ännu en dag med ganska få fotbollsintryck. Vi åkte förbi Spezias arena som då jagade Serie A-plats och såg två pojkar kicka boll på ett torg i Spezia. Vi följde också Inters förlust mot Sassuolo via Livescore. I bilen firade vi att rivalen Inter skulle missa CL… Som vanligt när jag och Andreas är ute och reser så jinxar vi saker och ting.


Söndagen den 13 maj

Sista dagen i Italien. Sista dagen med vår Ford. Cremona var inte jättemycket att hänga i julgranen, så vi valde att lämna direkt efter frukost. Till skillnad från gårdagen hade vi ett mål, och det var att komma in på Stadio Atleti Azzurri i Bergamo för att se Atalanta-Milan, trots att vi saknade biljett och matchen var slutsåld. Vi försökte söka hjälp via Twitter, vi försökte kontakta Glenn. Men ingenting fungerade. Vårt sista hopp var att försöka bekräfta fördomarna om Italien och snacka sig in på arenan. Bergamo är en stad vi båda besökt tidigare, så vi kände oss otroligt rutinerade när vi rullade in. Vi tog sikte på arenan och biljettluckan, men direkt fick vi nej trots flera försök. Ledsna miner, men inte uppgivet hopp ännu. Vi tog paus i biljettjakten och körde upp till gamla stan, där vi förutom att äta lunch även blev utskällda av en italiensk gubbe. BUCKETLISTUPPLEVELSE! Jag var tydligen en *********** idiot som körde bil i trånga gamla stan i Bergamo. Och det köper jag, det var ingen bra idé. Men det lustiga i sammanhanget var att utskällningen kom från just en gubbe som satt stabilt med bägge skinkorna i lädersätet på sin Fiat.

En timme innan avspark begav vi oss igen mot arenan i jakten på inträde på detta viktiga streckmöte. Vi försökte prata med biljettpersoner, stewards och annat löst folk men ingen ville släppa in oss. Inte på några premisser… Var fördomana att det alltid går att komma in på arenorna om man snackar och betalar bra nog bara en bluff? Tillslut försökte vi med att gå in med de ditresta Milanfansen. Vi bägge har trots allt Cuore Rossonero, Milans supporterkort. Och enbart kortet fungerade finfint förbi den första vakten. Vi var halvvägs inne! Men vändkors nummer två var inte lika lätt att forcera, men nu var vi ju innaför första grinden. Väl därinne agerade vi dumma och påstod att vi skulle få köpa biljetter där inne. Och visst fungerade det också. Kontanter och pass i handen på en steward, som sprang iväg i en kvart och återvände med det vi ville ha. Pulsen hann dock stiga då vi också kunde givit bort pengar och det viktigaste dokumentet du har som privatperson. Matchen i sig var ingen sportslig upplevelse, vad som däremot var intressant var att regnet öste ned från minut 1 till 90. Och det var inget svenskt stilla sommarregn, utan det var konstant hällregn i 90 minuter plus paus. En bomullshoodie och bomberjacka gav ett sådär skydd, ska gudarna veta. Efter matchen skiljdes mina och Andreas vägar också, då jag sov ute vid flygplatsen eftersom jag skulle ta ett snortidigt flyg.

Söndagens tips: Prata, prata, prata. Vill du något tillräckligt mycket så går det…typ. Det gäller bara att hitta rätt person att prata med. Det värsta du kan få är ett nej.

Söndagens mat: En pizza på en gammal favorit i gamla stan i Bergamo (som jag tappat namnet på) och en missad middag i biljettkaoset. Banan på hotellrummet mitt i natten ska dock föras till protokollet. Den fick 7/10.

Söndagens fotboll: Europa League-drabbning i Bergamo. Ett sportsligt rättvist kryss i en match som hade två röda kort och ett sent Masiello-mål. Som skrivet ovan var dock det jag kommer minnas det konstanta hällregnet och hur en bortacurva reagerar på det. Medan Atalantacurvorna drog upp paraplyer så var det många rödsvarta som körde bar über. Att stå i en bortacurva skiljer sig rejält mot att göra det på hemmaplan, i alla fall när det handlar om Milan. Efter matchen fick vi också på väldigt nära håll ta del av Abate och Romagnoli som gav sin tröjor till curvan i en gest av förlåtelse för sitt usla spel, medan curvan nekade Donnarumma att göra samma sak. Gigios blick efter det var inte att leka med. Där och då var jag övertygad att han gjort sin sista säosng i Milan. Idag är jag inte lika övertygad…


Summering av resan:  Detta var en fenomenalt bra resa. Jag åkte till Italien med ett öppet sinne utan att veta vad jag egentligen skulle förvänta mig, men åkte hem med ett stort leende. Att besöka städer och byar du aldrig varit i eller ens hört talas om gav mig mersmak. Att resa med primärt fokus på mat och sekundärt på fotboll var också att rekommendera, som kontrast till den klassiska fotbollsweekenden.

Dessa två artiklar är skrivna utan större fokus på stilistik och fotboll. Och nej, den innehåller inte några revolutionerade resetips (speciellt inte från Rom och Florens), men kanske kan den inspirera någon att byta bort fredag-måndag i Milano mot något annat.

Har ni frågor så kontakta mig via Twitter (@DavidFaxa) eller mailadressen nedan.

Tack för du läste.

Kommentera artikel