Att jogga är att visa kärlek.

På lördag kommer det joggas för den italienska fotbollen. Det är ytterligare ett tecken på hängivenheten som finns kring Serie A i Sverige. Jag ska försöka förklara varför.

När den italienska ligan kör igång till helgen är det en liga med problem.
Jag ska inte här gräva ner mig i det, men minns ni hur det var?
Som när Gullit kom från Milan till Sampdoria 1993, till exempel? Hur träningsanläggningen invaderades av förväntansfulla supportrar, det finns de som säger att det var 13 000 åskådare på en betydelselös försäsongsträning.
Sådana scener hade inte synts sedan Maradona visade upp sig på San Paolo 1984.
Under 90-talet tränade Eriksson Lazio, vi hade tongivande svenskar i flera lag och på tv åkte en fryntlig Tomas Nordahl runt i Italien under halvtidsvilorna av programmet Uno Kryss Due, körde Fiat och åt sig igenom det böljande landskapet.
Som svensk blev man onekligen fascinerad. Detta var någonting annat än regntunga planer i England, någonting annat än långbollar och kamp och stökiga arenor.
För svenskar framstod Italien som ett paradis.
Här sken solen, tomaterna smakade himmelskt, folk skrattade och log och fotbollen var teknisk och underhållande.
Vi som åkte ner då och gick på våra favoritlags hemmamatcher, kom tillbaka till den svenska vintern i det närmaste chockskadade och berättade osammanhängande lyckligt om ett fotbollsintresse som fanns överallt och som egentligen var så mycket mer än fotboll.
Här fanns historia, matkultur och regional rivalitet vi som svenskar aldrig upplevt tidigare

.Olimpico feb14
Många av oss upplevde den där fantastiska känslan av att i det värsta höstmörkret, stiga av tåget på en italiensk station, gå ett par hundra meter och sätta sig ute på en servering,
få in en kaffe och sedan med solen värmande i ansiktet sitta och studera folk någon timme innan det var dags att ta sig till arenan.
Just den där känslan av något mer, försökte vi förmedla. När tv-rättigheterna sedan började hoppa mellan kanalerna försvann den där känslan alltmer i programmen.
I slutändan blev det som vilket tv-program som helst.
Det i kombination av ett medialt lämmeltåg efter Zlatan plus det faktum att calcions permanenta problem blev alltmer synligt, gjorde att intresset hos den stora massan falnade.
Idag är det osäkert hur mycket Serie A som kommer visas i svensk tv.
Men det innebär inte att vi som blev bitna då, har ändrat oss.
Vi finns kvar, numera dock förvisade till fulstream och spelsajter, men vårt intresse är lika stort som tidigare. Kanske till och med större, då vi under alla de här åren också förstått vilka problem Calcion brottas med. Vår medvetandehet kring de svåra frågorna är stor, många gånger slår vi såväl premier league-fans som Ligue1-fans på fingrarna i de här ämnena.
Just den egenskapen, att kunna älska och ifrågasätta samtidigt blir alltmer viktig då det gäller europeisk fotboll.
Idag är Serie A en liga på dekis. Vi kan försöka låtsas någonting annat, men vi vet alla att det är så. Det var längesedan det kom 13 000 till en försäsongträning i Genoa till exempel.
Men detta innebär inte att vår kärlek  försvunnit. Snarare tvärtom. Vi har fortfarande den där känslan i bröstet, den där känslan man får på en sådan där uteservering i februari när det inte verkar finns några bekymmer alls världen.
På lördag kl 13 har jag i min roll som tränare match med mina 15-åriga tjejer i Göteborg. Jag kommer givetvis stå i det lagets färger. Men under träningsjackan ska jag bära en Laziotröja från 1993. Som en hyllning till er som springer från Medborgarplatsen vid samma tid i era tröjor.
Det kommer förmodligen se lite lustigt ut. En och annan kommer säkerligen under vad det är som pågår. Men en och annan kommer också bli glad. Och känna igen tröjorna och jublandes inom sig tänka att det fortfarande finns folk som älskar Serie A.
För mig räcker det.
För mig är det gott nog, när jag senare kommer sitta med hackande stream och försöka se Milan-Lazio. Jag vet att jag inte är ensam.
Jag vet att kärleken finns där. Hur illa det än blir den här säsongen.
Tack.

 

Kommentera artikel